29 jan. 2026
Det som nu utspelar sig i Minnesota är inte en lokal kris. Det är ett lackmustest för den amerikanska demokratin.
Minnesota har åter blivit en plats där USA:s stora motsättningar blottläggs. Efter dödsskjutningarna i Minneapolis har delstaten hamnat i centrum för en nationell konflikt om statens våldsmonopol, migrationens politisering och gränsen mellan säkerhet och övergrepp. Det är en konflikt som inte kan reduceras till enskilda misstag eller ”tragiska omständigheter”. Det som sker är resultatet av medvetna politiska vägval.
I Minneapolis, en stad som redan bär djupa sår efter George Floyds död, har federala migrationsmyndigheters agerande återigen förvandlat gator till konfliktzoner. Två människor är döda. Protesterna växer. Rädslan sprider sig. Och förtroendet för staten vittrar sönder.
När migrationspolitik blir maktpolitik
Kärnan i krisen är inte brottsbekämpning utan symbolik. Den migrationspolitik som nu drivs av Donald Trump bygger inte bara på lagar och regler, utan på en politisk berättelse där migration konsekvent framställs som hot. I den berättelsen blir hårda federala insatser ett sätt att visa styrka, handlingskraft och dominans – inte bara gentemot migranter, utan gentemot hela lokalsamhällen som uppfattas som ”fel” politiskt.
Minnesota är just ett sådant samhälle. En delstat med starka fackföreningar, organiserat civilsamhälle och en lång tradition av lokalt självstyre. När federala agenter kliver in med masker, militär utrustning och otydliga mandat uppfattas det inte som skydd – utan som en markering: staten kan och kommer att köra över lokala värderingar.
Våldets normalisering
Det farliga är inte bara att människor har dött. Det farliga är att dödsfallen snabbt reduceras till teknikaliteter: vem höll vad i handen, vilken paragraf som åberopas, vilket narrativ som hinner sätta sig först. När staten börjar försvara dödligt våld som ett administrativt missöde förskjuts gränsen för vad som anses acceptabelt.
Detta är en klassisk politisk mekanism. Först undantaget. Sedan normaliseringen. Till sist tystnaden. Minnesota befinner sig just nu i den andra fasen – där våldet ännu chockerar, men där makten redan arbetar för att göra det rutinmässigt.
Ett demokratiskt sammanbrott i slow motion
När lokala politiker ställs mot federala myndigheter, när guvernörer kräver reträtt men ignoreras, när medborgare inte längre vet vem som bär ansvar – då uppstår ett demokratiskt vakuum. I detta vakuum frodas misstro, radikalisering och politisk desperation.
Det är därför protesterna i Minnesota inte bara handlar om migration. De handlar om rätten till lokalt självbestämmande, om rätten att känna sig trygg i sitt eget grannskap, om frågan huruvida staten är till för medborgarna – eller om medborgarna blivit ett problem som ska kontrolleras.
Minnesota som spegel
Det som sker i Minnesota speglar ett större amerikanskt vägval. Antingen fortsätter landet på en bana där politisk makt allt oftare utövas genom rädsla, tvång och militär logik. Eller så erkänns att migration, social oro och brott inte kan lösas genom att sätta federala vapen på stadsgator.
Historien visar att stater som tappar respekten för civila liv i säkerhetens namn sällan stannar där. Det börjar med ”de andra”. Det slutar med alla.
Slutord
Minnesota är inte periferin. Minnesota är förvarningen. Om USA tillåter att denna kris reduceras till ännu en nyhetscykel, ännu en polariserad debatt, ännu en bortförklaring – då har något grundläggande gått förlorat.
Detta är inte en fråga om partipolitik. Det är en fråga om demokratiskt ansvar. Och den frågan kan inte längre skjutas upp.
Sveriges Mångfald
27 jan. 2026
Minnet av Förintelsen är inte bara historia. Det är ett ansvar. Ett ansvar som väger tungt i en tid där antisemitismen återigen breder ut sig – öppet, aggressivt och ofta helt utan skam.
Sedan terrordådet den 7 oktober har utvecklingen varit alarmerande. Redan samma dag som attacken mot den israeliska civilbefolkningen ägde rum firades den på gator runt om i världen. Människor jublade över mördade barn, våldtagna kvinnor och familjer som brändes levande. Att bevittna dessa omoraliska glädjescener fick min mage att vända sig upp och ned. Hur kunde detta ske – igen?
Dessa uttryck för hat stannade inte vid andra länder. De nådde även Sverige. I synnerhet Malmö och Göteborg. I ett av de mest chockerande exemplen lånades en lokal ut av Vänsterpartiet där terrordådet firades. Detta skedde innan Israels brutala vedergällningar i Gaza. Det är en viktig tidslinje att minnas, för den avslöjar något djupt obehagligt: att hatet mot judar inte handlar om politik, utan om antisemitism.
I kölvattnet av detta har en bred Gaza-rörelse vuxit fram, men den har i alltför många fall byggt på ett farligt ”vi och dom”-tänkande. Narrativet har blivit att om man tar ställning mot antisemitism, då är man automatiskt mot Gaza och det palestinska folket. Detta är helt enkelt inte sant. Det är en falsk och förenklande dikotomi som kväver både empati och nyanser.
Det man ofta väljer att blunda för är att det i Israel finns en stark och modig rörelse som aktivt motarbetar kriget mot Hamas. Denna rörelse leds till stor del av överlevare och anhöriga till offren från den 7 oktober. Människor som förlorat allt – och ändå vägrar låta sorgen förvandlas till hat. Deras röster förtjänar att höras.
Jag har själv levt i Israel under en tid. Jag umgicks med både judar och palestinier – för det var så man gjorde. Man levde sida vid sida. Delade vardag, skratt, frustrationer och drömmar. Den verkligheten existerar fortfarande, även om den ofta suddas ut av högljudda slagord och svartvita bilder.
Vi lever i en oroande tid. Hatet normaliseras. Judar i Sverige tvingas återigen dölja sin identitet. Synagogor bevakas. Barn möts av glåpord på skolgårdar. Och alltför många tittar bort.
Det får vi inte göra.
Förintelsen började inte med gaskamrar. Den började med ord. Med avhumanisering. Med ett samhälle som accepterade hat som åsikt och våld som reaktion.
I Sverige kan vi inte stå passiva när antisemitismen breder ut sig. Kunskap måste ges vidare – som en fackla i mörkret. Kunskap om historien. Om antisemitismens mekanismer. Om människovärdets okränkbarhet.
Att minnas Förintelsen är inte bara att hedra de döda.
Det är att skydda de levande.
Sveriges Mångfald
27 jan. 2026
När portarna till Auschwitz och de andra dödslägren öppnades 1945 kunde världen skåda det folkmord som Europas judar under flera år utsatts för. Årtusenden av antisemitiska konspirationsteorier hade orsakat massakrer och förföljelser av judar. Myter om judar som Kristusmördare, förgiftare av brunnar och makthavare över det finansiella systemet och mycket mer ledde fram till världshistoriens värsta folkmord.
Med Förintelsen i nära minne rådde länge en nolltolerans mot antisemitism i vårt samhälle. Under tidigt 1990-tal gör dock Förintelseförnekelsen och nynazismen sin entré i Sverige. Motreaktionen hos många överlevande blev att resa land och rike runt för att för tusentals elever varje år berätta om sina erfarenheter under Förintelsen. De nämner inte sällan Förintelseförnekaren Robert Faurissons besök i Sverige 1992 och Ahmed Ramis Radio islam som anledningar till att de inledde sin gärning.
Vi är många som är ättlingar till överlevande som är tacksamma att våra anhöriga slipper se den våg av judehat som nu sprider sig i Sverige och över världen.
Tillsammans med Göran Perssons initiativ Levande historia, spridandet av boken ”Om detta må ni berätta” och hågkomstresor till dödslägren i Polen skulle de överlevandes berättelser se till att det fruktansvärda som en gång inträffat aldrig ska ske igen. De flesta av dessa överlevande är borta i dag, och vi är många, som är ättlingar till överlevande, som är tacksamma att våra anhöriga slipper se den våg av judehat som nu sprider sig i Sverige och över världen.
Direkt när nyheten om Hamas brutala angrepp mot Israel kom den 7 oktober 2023 utbröt firanden i svenska städer. Hamas angrepp, och den efterföljande krigföringen, har väckt en i modern tid inte tidigare skådad våg av antisemitism som drabbar judar över hela världen, oavsett vad dessa tycker (eller inte tycker) om staten Israels ageranden.
Judar i Sverige och runtom i världen har kunnat se hur så kallade progressiva röster valt att bortse från antisemitismen och, i vissa fall, stötta de krafter som öppet uppmanar till våld mot judar. Inte sällan används förespeglingar av kritik mot Israels regering som ett sätt att legitimera antisemitism. Och låt mig vara tydlig: att kritisera Israel är självklart i sig inte antisemitiskt. Att däremot behandla Israel annorlunda än något annat land är det.
Biografen Zita i Stockholm meddelade nyligen att man anslutit sig till Apartheid fri zon, initierat av BDS-rörelsen (Global boycott, divestment and sanctions movement), och att biografen tänkte bojkotta israeliska kulturarbetare. Detta samarbete har man nu avbrutit.
Vad jag har kunnat se gällde bojkotten inte kulturarbetare med annat ursprung. Ironiskt nog planerar biografen att under Förintelsens minnesdag att visa Claude Lanzmanns mastodontepos Shoah. Lanzmann stöttade Israels rätt att existera som en säker plats för judar (läs: sionist) och filmen är delvis finansierad av staten Israel. Att bojkotten inte utsträckte sig även till denna film skulle kanske göra det för uppenbart att ställningstagandet gränsade till antisemitism? I ett inlägg på Facebook skriver Zita att man fått hotfulla kommentarer, och att man valde att avbryta samarbetet med BDS då fokuset flyttades från kärnverksamheten.
I dag vet vi att antisemitismen på inget vis försvann 1945.
Ramsor med hot mot judar och uppmaningar om att globalisera intifadan (alltså att sprida våldet från Mellanöstern globalt) förekommer frekvent såväl i Sverige som på andra platser. Resultatet är tydligt: 16 mördade vid ett chanukafirande på Bondi beach, två mördade vid en synagoga i Manchester för att nämna några aktuella exempel. Ropen på debattsidor och på gator och torg, som uttalat eller i sin konsekvens innebär att Israel inte har rätt att existera, är inget att annat än rent judehat. Vilket öde som väntar judarna i Israel visade Hamas den 7 oktober 2023.
I dag vet vi att antisemitismen på inget vis försvann 1945. Den lever och frodas i Sverige och på många andra platser. Den grova antisemitism som historiskt varit förbehållen högerextrema miljöer göds nu även i progressiva vänstermiljöer, som blivit grogrunder för livsfarliga antisemitiska myter och konspirationsteorier. Samtidigt innebär de islamistiska och högerextrema miljöerna ett betydande hot mot oss judar.
Låt därför denna Förintelsens minnesdag bli en dag då vi minns de som mördades av nazisterna och deras medhjälpare. I dag samlas makthavare i synagogor och i andra lokaler för att förnya detta löfte: Aldrig igen! Låt minnet av dessa miljontals mördade leda till nolltolerans mot antisemitism – oavsett avsändare!
Av Aron Verständig
ordförande i Judiska centralrådet
23 jan. 2026
Jag är övertygad om att Rysslands tid som global supermakt närmar sig sitt slut. Inte över en natt, inte utan motstånd – men utvecklingen pekar tydligt i en riktning där Rysslands internationella betydelse långsamt men obönhörligt urholkas.
Brytpunkten kom med den ryska aggressionen och kriget mot Ukraina. I samma stund som Ryssland valde att invadera ett grannland rasade också dess trovärdighet i utrikespolitiken. Svepskälet – att man slåss mot ”nazister” i Ukraina – har avslöjats som en propagandalögn utan förankring i verkligheten. Resultatet blev diplomatiskt isolering, ekonomiska sanktioner och ett moraliskt haveri inför stora delar av världen.
En supermakt bygger inte bara på militär styrka. Den bygger på ekonomisk tyngd, legitimitet och attraktionskraft. Här har Ryssland misslyckats kapitalt.
Trots sitt kärnvapenarsenal saknar Ryssland det som i praktiken definierar makt i vår tid: en stark och konkurrenskraftig ekonomi. Jämför detta med Kina, som idag är världens näst största ekonomiska marknad. USA ligger fortfarande etta, medan Europa sammantaget utgör den tredje starkaste marknaden i världen. Ryssland däremot – trots sina naturresurser – spelar en marginell roll i den globala ekonomin.
Detta är avgörande.
I dagens värld är militär makt utan ekonomisk bas ett ihåligt skal. För att kunna göra anspråk på supermaktsstatus krävs antingen en egen stark marknad eller en strategisk allians med någon som har det. Här ligger Rysslands dilemma – och dess enda realistiska hopp.
För Kreml är det därför inte förvånande att blicken allt oftare riktas österut. På längre sikt tror jag att Vladimir Putin hoppas kunna knyta Ryssland närmare Kina och därigenom säkra en plats i den globala makthierarkin. En allians med Kina är Rysslands gardering för att fortsatt kunna uppfattas som relevant.
Samtidigt är det onekligen välkommet i Moskva att Nato inte längre framstår som helt enigt. Att alliansen skakats av inre splittring, inte minst under inflytande av Donald Trump, har gynnat Ryssland kortsiktigt. Ett försvagat och ifrågasatt Nato minskar trycket på Kreml och ger utrymme för strategiskt spel.
Men detta förändrar inte de långsiktiga realiteterna.
Om jag tillåter mig att titta in i spåkulan och sia om världens utveckling om 25–30 år, är min övertygelse tydlig: det är Kina som kommer att vara den ledande världsmakten. Med sin ekonomiska tillväxt, teknologiska utveckling och globala inflytande kommer Kina att dominera den internationella arenan på ett sätt som varken Ryssland eller ens USA fullt ut kan matcha.
I ett sådant scenario riskerar Ryssland att reduceras till en juniorpartner – militärt farlig, men politiskt och ekonomiskt beroende. En regional makt snarare än en global supermakt.
Rysslands framtid avgörs inte av hur många stridsvagnar man har, utan av vilka man kan samarbeta med – och på vilka villkor. Kriget mot Ukraina har visat världen vad Ryssland är berett att göra. Men det har också visat dess begränsningar.
Supermakter formas av framtiden. Ryssland klamrar sig fast vid det förflutna.
Sveriges Mångfald
23 jan. 2026
Det säkerhetspolitiska läget i världen har förändrats i grunden. Kriget i Ukraina, ökade geopolitiska spänningar och ett allt mer instabilt globalt ledarskap har gjort en sak smärtsamt tydlig: Europa kan inte längre luta sig mot USA som garant för vår säkerhet. Därför är det hög tid att EU tar steget och skapar en gemensam europeisk militärallians – fristående från Nato.
Vi har redan sett vad som händer när USA:s inrikespolitik spiller över på världspolitiken. Under Donald Trump tid vid makten blev Nato ett splittrat försvarssamarbete, där lojalitet plötsligt villkorades av ekonomiska krav och politiska nycker. Trump ifrågasatte öppet Natos grundprinciper och visade med all tydlighet att Europas säkerhet inte längre var självklar för USA.
Detta är inte ett tillfälligt problem. Det är strukturellt.
Att bygga Europas försvar på hoppet om att USA ”väljer rätt president nästa gång” är ett högriskspel. Vi kan inte vänta tre eller fyra år i förhoppningen om en mer Europavänlig administration. Inte när kriget pågår här och nu. Inte när människors liv står på spel.
Europa måste kunna försvara sig självt – och ta ansvar för sina närområden. Det gäller inte minst Ukraina. Ukrainas kamp är inte ett avlägset krig, det är en kamp för Europas säkerhet, demokrati och framtid. Att beskydda Ukraina är inte bara en solidaritetshandling – det är vårt ansvar. Ett ansvar som inte kan outsourcas till Washington.
Ett gemensamt europeiskt försvar skulle innebära snabbare beslutsvägar, gemensam strategi och en militär kapacitet som utgår från Europas egna behov och värderingar. Det handlar inte om att ersätta Nato över en natt, utan om att skapa ett självständigt europeiskt alternativ – en försäkring mot amerikansk politisk instabilitet.
För vi får inte glömma att Trump inte är ensam. Runt honom finns en ny generation unga, högerkonservativa politiker som väntar på sin tur. En av dem är JD Vance, som öppet uttryckt skepsis – och i vissa fall förakt – gentemot Europa och europeiskt samarbete. Skulle denna politiska linje vinna mark i USA riskerar Europa att stå ensamt, oförberett och sårbart.
Det är därför vi måste agera nu.
Europa har resurserna, kompetensen och befolkningen som krävs för att stå på egna ben. Det som saknas är den politiska viljan att fullt ut ta ansvar. Ett starkt EU-försvar skulle inte bara stärka vår säkerhet – det skulle också signalera till omvärlden att Europa är en självständig geopolitisk aktör, inte en bricka i andra makters spel.
Att stå på egna ben är inte ett tecken på splittring. Det är ett tecken på mognad.
Om Europa menar allvar med att försvara demokrati, fred och mänskliga rättigheter kan vi inte längre vara beroende av andra. Vi måste lösa våra egna problem. Skydda våra egna gränser. Och stå upp för Ukraina – inte imorgon, inte efter nästa amerikanska val, utan nu.
Sveriges Mångfald
23 jan. 2026
Jag anser att Sverige behöver en ny regering. Inte av taktiska skäl, inte för att vinna politiska poäng – utan för att den riktning vi nu befinner oss i riskerar att på djupet förändra vilket samhälle vi är och vill vara.
För det första ser vi hur det sociala skyddsnätet urholkas. Välfärden, som byggt Sverige starkt och hållit ihop samhället genom generationer, monteras ner bit för bit. Människor som redan befinner sig i utsatthet lämnas att klara sig själva. Trygghet ersätts av krav, solidaritet av misstänksamhet. När samhället slutar bära sina mest sårbara, då slutar det också att vara ett samhälle för alla.
Men den kanske största faran är inte bara besluten i sig – utan normaliseringen.
Vi ser hur en högervriden politik blivit något självklart, något som förväntas gälla var och en. Idéer som tidigare stod i direkt konflikt med mångfald, jämlikhet och mänskliga rättigheter har flyttats in i mitten av den politiska debatten. När detta sker förändras inte bara politiken, utan hela samhällsklimatet. Språket hårdnar. Empatin krymper. Människovärdet blir villkorat.
Det påverkar människors vardag, deras känsla av trygghet och deras framtidstro. Vi lever idag i ett samhälle som präglas av misstro och segregering, där inkludering allt oftare framställs som en naiv dröm – en utopi. Istället delas människor upp i ”vi” och ”dom”, där vissa anses mer värda än andra beroende på bakgrund, nytta eller produktivitet.
I detta klimat har även högerextrema och nazistiska strömningar vädrat morgonluft. Gängkriminalitet och skjutningar används som bränsle för hat, kollektiv skuldbeläggning och rasistiska förenklingar. Istället för att möta komplexa samhällsproblem med kunskap, långsiktighet och sociala lösningar, pekas grupper ut som syndabockar. Historien har lärt oss vart den vägen leder – ändå tycks vi upprepa samma misstag.
Det är därför hög tid att ställa den avgörande frågan: vilket samhälle vill vi ha?
Risken är överhängande att Sverige står inför en framtid med en högerextrem regering. En regering där allt mäts i effektivitet, nytta och produktivitet – och där människovärdet hamnar långt ner på prioriteringslistan. Ett samhälle där solidaritet ses som svaghet och där olikheter betraktas som ett hot.
Jag vill se ett annat Sverige. Ett samhälle som håller ihop, inte slits isär. Där trygghet skapas genom inkludering, inte exkludering. Där politikens uppgift är att stärka människors livsvillkor – inte sortera dem.
Därför behöver vi en ny regering. Och därför måste vi agera nu, innan normaliseringen blivit permanent.
Sveriges Mångfald
23 jan. 2026
Ett oroande skifte – när extremhögern normaliseras
Den senaste väljarbarometern visar ett politiskt skifte som inte kan ignoreras. Jimmie Åkesson har nu det största förtroendekapitalet bland partiledarna, och seglar förbi både statsminister Ulf Kristersson och oppositionsledaren Magdalena Andersson. För Sveriges Mångfald är detta en djupt oroande utveckling.
Att Sverigedemokraterna växer är inte längre en fråga om att vara ett stödparti i kulisserna. SD är på väg att bli en avgörande maktfaktor i nästa val. Och det är naivt att tro att partiet skulle nöja sig med att ännu en gång stå vid sidan av och ge passivt stöd till en högerregering. Tvärtom har SD varit tydliga: man vill in i regeringen – och på sikt även se en sverigedemokratisk statsminister.
Redan idag ser vi konsekvenserna. Sverigedemokraternas världsbild har i praktiken smittat av sig på hela högerblocket. Moderaterna, som en gång kallade sig ett liberalt och ansvarstagande statsbärande parti, har steg för steg anammat en retorik och politik som präglas av misstänkliggörande, exkludering och främlingsfientlighet. Det som tidigare betraktades som extremt har blivit vardag.
Detta är kanske den största faran: normaliseringen. När idéer som går emot alla tankar om mångfald, jämlikhet och mänskliga rättigheter flyttas in i mitten av den politiska debatten, riskerar hela samhällsklimatet att hårdna. Det påverkar inte bara politiken – utan människors vardag, trygghet och framtidstro.
Mot denna bakgrund räcker det inte med att oppositionen reagerar sent i valrörelsen. Arbetet måste börja nu. Väljare måste nås, mobiliseras och påminnas om vad som faktiskt står på spel. Det handlar inte bara om regeringsalternativ, utan om vilket samhälle vi vill leva i.
Sveriges Mångfald menar att oppositionen måste våga vara tydlig, modig och närvarande. Man måste tala klarspråk om vilka konsekvenser ett regeringsdeltagande för SD skulle få – för demokratin, för minoriteter och för sammanhållningen i Sverige. Samtidigt krävs en politik som inger hopp, inte rädsla.
Det här valet riskerar att bli ett vägval. Antingen fortsätter vi nedför en väg där splittring och misstänkliggörande belönas – eller så samlar vi kraft för ett Sverige som håller ihop. Det är hög tid att agera.
Sveriges Mångfald
23 jan. 2026
Vi lever i en tid där den globala politiska kartan ritas om i realtid. Det som tidigare uppfattades som stabila allianser och förutsägbara maktspel har ersatts av osäkerhet, hotfull retorik och ett ledarskap som allt oftare sätter ego och makt före ansvar. I centrum för denna oro står Donald Trump – en oberäknelig despot som gång på gång hotar både vänner och fiender.
Trump har gjort det till en vana att förlöjliga Europa, ifrågasätta internationella samarbeten och använda hot som politiskt verktyg. Hans uttalanden om Grönland – reducerat till ”lite is” som USA borde äga – är mer än bara plumpt språk. De signalerar en syn på världen där suveränitet, internationell rätt och respekt mellan nationer är förhandlingsbara detaljer. När stormakter börjar tala så lättvindigt om att ta över andra länders territorier hotas hela världsordningen.
Det är därför inte förvånande att allt fler ledare höjer rösten. Kanadas premiärminister har i ett uppmärksammat tal betonat att mellanstora stater måste sluta sig samman för att stå emot aggressiva och oförutsägbara makter. Samtidigt har Ukrainas president Volodymyr Zelenskyy tydligt uppmanat Europa att ta ett större ansvar – inte bara för Ukrainas försvar, utan för hela Europas säkerhet.
Budskapet är glasklart: vi måste tänka om.
Europa kan inte längre bygga sin trygghet på beroendet av USA:s välvilja, särskilt inte när amerikansk politik kan svänga kraftigt från val till val. Ett gemensamt europeiskt försvar, rotat i våra gemensamma värderingar om demokrati, mänskliga rättigheter och solidaritet, är inte en utopi – det är en nödvändighet. I det ljuset framstår ett starkt europeiskt försvarssamarbete som ett bättre och mer långsiktigt alternativ än ett ensidigt beroende av Nato.
För Sveriges del, och för alla oss som tror på mångfald, samarbete och fredlig samexistens, är detta en avgörande stund. Ett Europa som står enat, som vågar ta ansvar för sin egen säkerhet och som inte låter sig hånas eller hotas till tystnad, är ett Europa som kan vara en kraft för stabilitet i en orolig värld.
Det handlar inte om att vända ryggen åt gamla allierade. Det handlar om att stå stadigt på egna ben. Om att visa att demokratiska samhällen kan samarbeta över gränserna utan att styras av rädsla. Och ytterst handlar det om att försvara den världsordning som bygger på respekt, inte på den starkes rätt.
Sveriges Mångfald står för ett öppet, solidariskt och ansvarstagande samhälle. I en tid av globala hot måste dessa värden inte bara försvaras i ord – utan i handling.
Sveriges Mångfald
21 jan. 2026
Vi lever i en tid där hatet har blivit högljutt
och människovärdet förhandlingsbart.
Där gränser dras snabbare än broar byggs,
och där rädslan för det som är annorlunda ofta får styra mer än viljan att förstå.
Detta manifest är ett motstånd.
Vi vägrar acceptera ett samhälle där inkludering betraktas som naivitet
och exkludering som realism.
Vi vägrar en världsordning där vissa liv räknas mer än andra,
där ålder, kön, ursprung, funktion eller klass avgör vem som får höras –
och vem som tystas.
Vi tror på människans lika värde
Inte som en slogan,
utan som en handling.
Som något som måste genomsyra lagar, institutioner, språk och vardagliga möten.
Alla människor är lika mycket värda – inte trots sina olikheter,
utan med dem.
Vi ser hur hat normaliseras
Hur rasism, antisemitism, misogyni, ålderism och extremism
tar plats i det offentliga samtalet.
Hur de kläs i ord som “åsikter”, “tradition” eller “realism”.
Vi säger nej.
Hat är inte en åsikt. Det är ett hot.
Vi vägrar ett utslagningssamhälle
Där den som inte orkar, inte passar eller inte producerar
förlorar sitt värde.
Ett samhälle som mäter människan i effektivitet och lönsamhet
har glömt vad utveckling betyder.
Ett inkluderande samhälle skyddar – det sorterar inte bort.
Vi står emot tystnaden
Mot den bekväma likgiltigheten.
Mot rädslan att ta ställning.
Inkludering kräver mod.
Att säga ifrån när andra tiger.
Att stå kvar när det blåser.
Vi vet att inkludering börjar i det lilla
I hur vi lyssnar.
I vem vi bjuder in.
I vems berättelser vi tar på allvar.
Men vi vet också att inkludering måste byggas i det stora:
i skolan, i vården, i arbetslivet, i politiken.
Vi erkänner vår sammanflätning
Ingen av oss är självskapad.
Ingen av oss står helt ensam.
Vår trygghet är beroende av andras trygghet.
Vår frihet av andras frihet.
Solidaritet är inte en uppoffring –
det är en investering i ett samhälle som håller.
Vi väljer hopp som handling
Inte ett naivt hopp,
utan ett som kräver ansvar.
Som orkar se världen som den är,
men ändå vägrar acceptera att den måste förbli så.
Detta manifest är en påminnelse:
Inkludering är inte ett tillägg till demokratin.
Den är dess förutsättning.
Vi bygger inte framtiden genom att stänga ute.
Vi bygger den genom att hålla samman.
Och vi börjar nu.
Sveriges Mångfald
19 jan. 2026
Rasismen i dagens Sverige – när det otänkbara blev vardag
Rasismen i dagens Sverige är inte längre ett undantag. Den är inte längre något som bara viskas i slutna rum eller göms bakom anonyma signaturer på nätet. Den har blivit normaliserad, institutionaliserad och i många fall politiskt accepterad. Det är kanske det mest skrämmande av allt.
Vi lever i ett samhälle där människor sorteras, misstänkliggörs och skuldbeläggs utifrån hudfärg, namn, religion eller postnummer. Där rasistiska föreställningar inte bara tolereras – utan ges utrymme i riksdag, media och myndighetsutövning. Språket har förskjutits. Det som för tio, femton år sedan hade väckt avsky beskrivs idag som ”realism”, ”sunt förnuft” eller ”nödvändiga åtgärder”.
Rasismen i Sverige bär ofta kostym. Den gömmer sig bakom ord som integration, volym, ordning och reda. Men konsekvenserna är brutalt konkreta. Barn som växer upp med vetskapen om att de aldrig fullt ut kommer räknas som svenska. Vuxna som möts av misstro i kontakt med arbetsgivare, vård, skola och rättsväsende. Ett samhälle där vissa liv betraktas som mer skyddsvärda än andra.
Samtidigt förnekas rasismen envist. Den relativiseras bort, förklaras som ”enskilda incidenter” eller reduceras till ”otrygghet” och ”kulturella skillnader”. När människor som utsätts för rasism höjer rösten möts de ofta av krav på tystnad, anpassning eller tacksamhet. Som om rätten att slippa diskriminering vore något man måste förtjäna.
Det är också viktigt att säga detta tydligt: rasismen är inte ett missförstånd. Den är ett politiskt verktyg. Den används för att splittra, försvaga solidaritet och rikta ilska nedåt – bort från ekonomiska orättvisor, maktkoncentration och ett system som gynnar få på bekostnad av många. När arbetarklass ställs mot arbetarklass, när ”vi och dom” blir den dominerande berättelsen, då vinner alltid makten.
Att bekämpa rasism i dagens Sverige kräver mer än symboliska ställningstaganden. Det kräver mod att utmana strukturer, politik och normer. Det kräver att vi vågar säga att vissa idéer inte hör hemma i ett demokratiskt samhälle – oavsett hur många röster de samlar. Och det kräver att vi lyssnar på dem som drabbas, inte misstänkliggör dem.
Antirasism är inte extremism.
Antirasism är ett minimumkrav på ett anständigt samhälle.
Att tiga i dag är att ta ställning.
Och tystnaden gynnar alltid förtrycket.
Sveriges Mångfald
