Varför Rysslands dagar som supermakt är räknade




Jag är övertygad om att Rysslands tid som global supermakt närmar sig sitt slut. Inte över en natt, inte utan motstånd – men utvecklingen pekar tydligt i en riktning där Rysslands internationella betydelse långsamt men obönhörligt urholkas.
Brytpunkten kom med den ryska aggressionen och kriget mot Ukraina. I samma stund som Ryssland valde att invadera ett grannland rasade också dess trovärdighet i utrikespolitiken. Svepskälet – att man slåss mot ”nazister” i Ukraina – har avslöjats som en propagandalögn utan förankring i verkligheten. Resultatet blev diplomatiskt isolering, ekonomiska sanktioner och ett moraliskt haveri inför stora delar av världen.
En supermakt bygger inte bara på militär styrka. Den bygger på ekonomisk tyngd, legitimitet och attraktionskraft. Här har Ryssland misslyckats kapitalt.
Trots sitt kärnvapenarsenal saknar Ryssland det som i praktiken definierar makt i vår tid: en stark och konkurrenskraftig ekonomi. Jämför detta med Kina, som idag är världens näst största ekonomiska marknad. USA ligger fortfarande etta, medan Europa sammantaget utgör den tredje starkaste marknaden i världen. Ryssland däremot – trots sina naturresurser – spelar en marginell roll i den globala ekonomin.
Detta är avgörande.
I dagens värld är militär makt utan ekonomisk bas ett ihåligt skal. För att kunna göra anspråk på supermaktsstatus krävs antingen en egen stark marknad eller en strategisk allians med någon som har det. Här ligger Rysslands dilemma – och dess enda realistiska hopp.
För Kreml är det därför inte förvånande att blicken allt oftare riktas österut. På längre sikt tror jag att Vladimir Putin hoppas kunna knyta Ryssland närmare Kina och därigenom säkra en plats i den globala makthierarkin. En allians med Kina är Rysslands gardering för att fortsatt kunna uppfattas som relevant.
Samtidigt är det onekligen välkommet i Moskva att Nato inte längre framstår som helt enigt. Att alliansen skakats av inre splittring, inte minst under inflytande av Donald Trump, har gynnat Ryssland kortsiktigt. Ett försvagat och ifrågasatt Nato minskar trycket på Kreml och ger utrymme för strategiskt spel.
Men detta förändrar inte de långsiktiga realiteterna.
Om jag tillåter mig att titta in i spåkulan och sia om världens utveckling om 25–30 år, är min övertygelse tydlig: det är Kina som kommer att vara den ledande världsmakten. Med sin ekonomiska tillväxt, teknologiska utveckling och globala inflytande kommer Kina att dominera den internationella arenan på ett sätt som varken Ryssland eller ens USA fullt ut kan matcha.
I ett sådant scenario riskerar Ryssland att reduceras till en juniorpartner – militärt farlig, men politiskt och ekonomiskt beroende. En regional makt snarare än en global supermakt.
Rysslands framtid avgörs inte av hur många stridsvagnar man har, utan av vilka man kan samarbeta med – och på vilka villkor. Kriget mot Ukraina har visat världen vad Ryssland är berett att göra. Men det har också visat dess begränsningar.
Supermakter formas av framtiden. Ryssland klamrar sig fast vid det förflutna.
Sveriges Mångfald
Andra inlägg
- Ett samhälle utan plats för svaghet
- Har Socialdemokratin övergett socialismen?
- Klassamhället Sverige 2026
- Vad står egentligen på spel i det svenska valet?
- Del 3: Mot 2050 – vem tar ansvar i en värld utan hegemon?
- En värld som sluter sig – från solidaritet till selektiv medmänsklighet
- Tre plattformar – en kamp för rättvisa
- Del 2: En värld i transition – maktförskjutningar och systemkris
- Del 1: En farlig illusion – när väst inte längre förstår sina egna hot
- Serie: En värld i omdaning – makt, ansvar och framtidens världsordning

