När svaghet blivit ett samhällsproblem

Det finns något djupt oroande med den tid vi lever i.Inte bara de politiska besluten i sig, utan den människosyn som ligger bakom dem. Under lång tid byggdes Sverige kring en enkel men kraftfull idé: att människors värde inte avgörs av deras produktivitet. Att den som blir sjuk fortfarande har samma människovärde. Att den som förlorar sitt arbete fortfarande är lika mycket värd. Att den som behöver hjälp inte ska mötas av misstänksamhet utan av stöd.

Den idén håller på att försvagas.

I dagens politiska debatt talas det allt oftare om människor som kostnader. Om bidragstagare. Om belastningar. Om grupper som förväntas bevisa sitt värde innan de förtjänar samhällets stöd.

Det är en utveckling som borde oroa oss alla.

För när människovärdet börjar mätas i produktivitet förändras inte bara politiken. Då förändras hela samhället.

Plötsligt blir den sjuke ett problem.

Den arbetslöse blir ett problem.

Den ensamstående mamman blir ett problem.

Den äldre med låga pensioner blir ett problem.

Den nyanlända flyktingen blir ett problem.

Alla de människor som välfärdsstaten en gång skapades för att skydda blir istället föremål för politiska kampanjer och hårdare krav.

Det är som om utsatthet i sig har blivit något misstänkt.

Som om fattigdom är ett personligt misslyckande.

Som om sjukdom är ett tecken på otillräcklighet.

Som om människans värde måste förtjänas.

Men vilket samhälle är det egentligen vi bygger när vi börjar tänka så?

Historiskt har Sverige varit starkt därför att vi förstått något grundläggande: att ingen människa klarar sig ensam genom livet.

Vi är alla beroende av varandra.

Vi behöver vården när vi blir sjuka.

Vi behöver trygghet när vi förlorar arbetet.

Vi behöver stöd när livet slår sönder våra planer.

Vi behöver medmänniskor när vi faller.

Ändå tycks dagens regering allt oftare tala som om framgång enbart är resultatet av individuell prestation och som om utsatthet främst är resultatet av personliga val.

Det är en förenklad världsbild.

Verkligheten ser annorlunda ut.

Ingen väljer cancer.

Ingen väljer psykisk ohälsa.

Ingen väljer att födas in i fattigdom.

Ingen väljer att bli funktionsnedsatt.

Ingen väljer att fly från krig.

Ändå är det dessa människor som gång på gång får höra att samhället inte längre har råd med dem.

Samtidigt ser vi hur klasskillnaderna växer.

Människor med höga inkomster får skattesänkningar.

Kapitalägare ser sina tillgångar öka.

Medan många vanliga familjer kämpar med hyror, matpriser, medicinkostnader och elräkningar.

Det är ingen slump.

Det är resultatet av politiska prioriteringar.

När resurser flyttas uppåt i samhället samtidigt som trygghetssystemen försvagas blir skillnaderna större.

Och när skillnaderna växer blir också avståndet mellan människor större.

Det är då solidariteten börjar vittra sönder.

Det är då människor börjar delas upp i vinnare och förlorare.

I nyttiga och onyttiga.

I de som räknas och de som inte gör det.

Jag tror att det är här den stora konfliktlinjen inför nästa val går.

Inte mellan stad och landsbygd.

Inte mellan höger och vänster i traditionell mening.

Utan mellan två olika människosyner.

Den ena säger att människan först måste bevisa sitt värde genom arbete, prestation och produktivitet.

Den andra säger att människovärdet är okränkbart och inte kan mätas i ekonomiska termer.

Jag vet vilken sida jag står på.

Jag vill leva i ett Sverige där ingen människa betraktas som överflödig.

Ett Sverige där sjukdom möts med omsorg.

Där arbetslöshet möts med stöd.

Där fattigdom bekämpas istället för att moraliseras över.

Där vi ser människan före statistiken.

För ytterst handlar politik inte om budgetposter eller procentsatser.

Politik handlar om människor.

Om vilken hand vi sträcker ut till den som fallit.

Om vilka vi väljer att skydda när tiderna blir svåra.

Och om vi en dag låter de svagaste stå ensamma, då har vi inte bara svikit dem.

Då har vi svikit själva idén om det Sverige som en gång byggdes av solidaritet, gemenskap och tron på att varje människa har ett värde som aldrig kan mätas i pengar.

Det valet närmar sig nu.

Och det är ett val som handlar om långt mer än regeringsmakten.

Det handlar om vilket slags land vi vill lämna efter oss till nästa generation. Ett samhälle byggt på medmänsklighet – eller ett samhälle där människors värde avgörs av vad de producerar.

Historien kommer att döma oss efter vilket svar vi gav.

 

/ Sveriges Mångfald

17 juni 2026