Nationaldagen 2026 – Kärleken till Sverige och sorgen över det Sverige som försvinner
Det är Sveriges nationaldag. En dag då flaggor hissas, då sommarvinden sveper över landet och då många av oss stannar upp för att fundera över vad Sverige egentligen är. För mig börjar svaret inte i politiken, utan i naturen.
Sverige är de böljande skånska slätterna där horisonten tycks oändlig. Det är de djupa småländska skogarna, de värmländska sjöarna och de väldiga älvarna som skär genom Norrlands landskap. Det är fjällvärlden i norr, där människan påminns om hur liten hon egentligen är inför naturens storhet.
Vi lever fortfarande i ett land där vi kan dricka vatten direkt ur kranen. Där vi kan andas frisk luft. Där allemansrätten ger oss möjlighet att röra oss fritt i naturen. Det är privilegier som många människor runt om i världen bara kan drömma om.
Det finns en skönhet i Sverige som är svår att beskriva för den som inte har upplevt den. En stillhet. En närhet till naturen. Ett ljus under sommarnätterna som får tiden att stanna upp.
Det är därför jag älskar Sverige.
Men nationaldagen handlar inte bara om landskap och natur. Ett land är också människorna som lever där. Det är värderingarna som håller samhället samman. Det är människosynen.
Och det är här min kärlek till Sverige blandas med en djup sorg.
Jag växte upp med berättelsen om folkhemmet. Idén om att samhället skulle vara starkt nog att bära den som föll. Att ingen människa skulle lämnas ensam. Att solidaritet inte var en kostnad utan en investering i ett mänskligare samhälle.
Den berättelsen formades till stor del av den svenska arbetarrörelsen och den socialdemokratiska välfärdsmodellen. Den var långt ifrån perfekt, men den byggde på en grundläggande övertygelse: att människovärdet inte avgörs av inkomsten på bankkontot eller av vilken nytta man för tillfället kan producera.
I dag upplever jag att något har förändrats.
Under de senaste åren har tonen i samhällsdebatten blivit hårdare. Utsatthet beskrivs ofta som ett individuellt misslyckande snarare än ett samhällsproblem. Människor som är beroende av ekonomiskt stöd misstänkliggörs. Arbetslösa, sjuka och människor i social utsatthet möts inte sällan av krav och kontroll snarare än förståelse och stöd.
Solidaritet, som en gång var ett honnörsord, har i många sammanhang ersatts av misstänksamhet.
Det oroar mig.
Inte därför att jag tror att människor har blivit onda. Utan därför att människosyn förändras gradvis. Samhällen förändras genom små förskjutningar av vad som anses normalt, rimligt och acceptabelt.
När vi börjar dela upp människor i värdiga och ovärdiga, produktiva och improduktiva, då är vi ute på en farlig väg.
Samtidigt ser vi hur det politiska landskapet förändras. Jag har själv under stora delar av mitt liv identifierat mig med vänstern och dess kamp för jämlikhet och social rättvisa. Men världen förändras, och politiska rörelser förändras. Händelserna efter den 7 oktober har skapat svåra frågor för många människor, inte minst kring antisemitismens återkomst i delar av den politiska debatten. Frågor som förtjänar att tas på största allvar, oavsett var på den politiska kartan de uppstår.
För mig har kampen mot antisemitism, rasism och nazism aldrig varit förhandlingsbar.
Det är därför utvecklingen i Sverige bekymrar mig.
Under senare år har vi återigen sett högerextrema grupper vinna uppmärksamhet och synlighet. Nazistiska idéer som borde ha begravts tillsammans med Europas mörkaste historia dyker åter upp i nya former. För den som ägnat sitt vuxna liv åt att bekämpa dessa krafter är det omöjligt att inte känna oro.
Historien lär oss att demokratier sällan försvinner över en natt. De urholkas steg för steg. Genom normalisering. Genom tystnad. Genom att människor vänjer sig.
Därför måste vi fortsätta stå upp för människovärdet.
För det Sverige jag älskar är inte bara skogarna, fjällen och sjöarna.
Det är också idén om att människor har ett värde bara genom att vara människor.
Att den som är sjuk inte ska skämmas.
Att den som är arbetslös inte ska föraktas.
Att den som flyr undan krig inte ska avhumaniseras.
Att den som är annorlunda ska få höra till.
På denna nationaldag känner jag därför både stolthet och sorg.
Stolthet över naturen, kulturen och allt det vackra som generationer före oss byggt upp.
Sorg över att det Sverige som en gång gjorde mig stolt genom sin solidaritet och sin tro på gemenskap känns alltmer avlägset.
Men kanske är nationaldagen också en dag för hopp.
För ett land är aldrig färdigt. Sverige är inte regeringen för stunden. Sverige är inte ett enskilt parti. Sverige är summan av alla människor som lever här och de värderingar vi väljer att föra vidare.
Därför vägrar jag ge upp tron på att solidariteten kan återvända.
Jag vägrar acceptera att cynismen ska bli vår nya nationalkaraktär.
Och jag vägrar sluta kämpa för ett Sverige där människovärdet står över allt annat.
Det är det Sverige jag vill fira.
Och det är det Sverige jag fortfarande hoppas på.
Publicerad av Sveriges Mångfald – för ett Sverige byggt på solidaritet, jämlikhet och alla människors lika värde.
Andra inlägg
- Ett samhälle utan plats för svaghet
- Har Socialdemokratin övergett socialismen?
- Klassamhället Sverige 2026
- Vad står egentligen på spel i det svenska valet?
- Del 3: Mot 2050 – vem tar ansvar i en värld utan hegemon?
- En värld som sluter sig – från solidaritet till selektiv medmänsklighet
- Tre plattformar – en kamp för rättvisa
- Del 2: En värld i transition – maktförskjutningar och systemkris
- Del 1: En farlig illusion – när väst inte längre förstår sina egna hot
