En krönika om rasism
Rasismen i dagens Sverige – när det otänkbara blev vardag
Rasismen i dagens Sverige är inte längre ett undantag. Den är inte längre något som bara viskas i slutna rum eller göms bakom anonyma signaturer på nätet. Den har blivit normaliserad, institutionaliserad och i många fall politiskt accepterad. Det är kanske det mest skrämmande av allt.
Vi lever i ett samhälle där människor sorteras, misstänkliggörs och skuldbeläggs utifrån hudfärg, namn, religion eller postnummer. Där rasistiska föreställningar inte bara tolereras – utan ges utrymme i riksdag, media och myndighetsutövning. Språket har förskjutits. Det som för tio, femton år sedan hade väckt avsky beskrivs idag som ”realism”, ”sunt förnuft” eller ”nödvändiga åtgärder”.
Rasismen i Sverige bär ofta kostym. Den gömmer sig bakom ord som integration, volym, ordning och reda. Men konsekvenserna är brutalt konkreta. Barn som växer upp med vetskapen om att de aldrig fullt ut kommer räknas som svenska. Vuxna som möts av misstro i kontakt med arbetsgivare, vård, skola och rättsväsende. Ett samhälle där vissa liv betraktas som mer skyddsvärda än andra.
Samtidigt förnekas rasismen envist. Den relativiseras bort, förklaras som ”enskilda incidenter” eller reduceras till ”otrygghet” och ”kulturella skillnader”. När människor som utsätts för rasism höjer rösten möts de ofta av krav på tystnad, anpassning eller tacksamhet. Som om rätten att slippa diskriminering vore något man måste förtjäna.
Det är också viktigt att säga detta tydligt: rasismen är inte ett missförstånd. Den är ett politiskt verktyg. Den används för att splittra, försvaga solidaritet och rikta ilska nedåt – bort från ekonomiska orättvisor, maktkoncentration och ett system som gynnar få på bekostnad av många. När arbetarklass ställs mot arbetarklass, när ”vi och dom” blir den dominerande berättelsen, då vinner alltid makten.
Att bekämpa rasism i dagens Sverige kräver mer än symboliska ställningstaganden. Det kräver mod att utmana strukturer, politik och normer. Det kräver att vi vågar säga att vissa idéer inte hör hemma i ett demokratiskt samhälle – oavsett hur många röster de samlar. Och det kräver att vi lyssnar på dem som drabbas, inte misstänkliggör dem.
Antirasism är inte extremism.
Antirasism är ett minimumkrav på ett anständigt samhälle.
Att tiga i dag är att ta ställning.
Och tystnaden gynnar alltid förtrycket.
Sveriges Mångfald
Andra inlägg
- Ett samhälle utan plats för svaghet
- Har Socialdemokratin övergett socialismen?
- Klassamhället Sverige 2026
- Vad står egentligen på spel i det svenska valet?
- Del 3: Mot 2050 – vem tar ansvar i en värld utan hegemon?
- En värld som sluter sig – från solidaritet till selektiv medmänsklighet
- Tre plattformar – en kamp för rättvisa
- Del 2: En värld i transition – maktförskjutningar och systemkris
- Del 1: En farlig illusion – när väst inte längre förstår sina egna hot
- Serie: En värld i omdaning – makt, ansvar och framtidens världsordning
