Minnet som fackla – mot antisemitismens återkomst

Minnet av Förintelsen är inte bara historia. Det är ett ansvar. Ett ansvar som väger tungt i en tid där antisemitismen återigen breder ut sig – öppet, aggressivt och ofta helt utan skam.

Sedan terrordådet den 7 oktober har utvecklingen varit alarmerande. Redan samma dag som attacken mot den israeliska civilbefolkningen ägde rum firades den på gator runt om i världen. Människor jublade över mördade barn, våldtagna kvinnor och familjer som brändes levande. Att bevittna dessa omoraliska glädjescener fick min mage att vända sig upp och ned. Hur kunde detta ske – igen?

Dessa uttryck för hat stannade inte vid andra länder. De nådde även Sverige. I synnerhet Malmö och Göteborg. I ett av de mest chockerande exemplen lånades en lokal ut av Vänsterpartiet där terrordådet firades. Detta skedde innan Israels brutala vedergällningar i Gaza. Det är en viktig tidslinje att minnas, för den avslöjar något djupt obehagligt: att hatet mot judar inte handlar om politik, utan om antisemitism.

I kölvattnet av detta har en bred Gaza-rörelse vuxit fram, men den har i alltför många fall byggt på ett farligt ”vi och dom”-tänkande. Narrativet har blivit att om man tar ställning mot antisemitism, då är man automatiskt mot Gaza och det palestinska folket. Detta är helt enkelt inte sant. Det är en falsk och förenklande dikotomi som kväver både empati och nyanser.

Det man ofta väljer att blunda för är att det i Israel finns en stark och modig rörelse som aktivt motarbetar kriget mot Hamas. Denna rörelse leds till stor del av överlevare och anhöriga till offren från den 7 oktober. Människor som förlorat allt – och ändå vägrar låta sorgen förvandlas till hat. Deras röster förtjänar att höras.

Jag har själv levt i Israel under en tid. Jag umgicks med både judar och palestinier – för det var så man gjorde. Man levde sida vid sida. Delade vardag, skratt, frustrationer och drömmar. Den verkligheten existerar fortfarande, även om den ofta suddas ut av högljudda slagord och svartvita bilder.

Vi lever i en oroande tid. Hatet normaliseras. Judar i Sverige tvingas återigen dölja sin identitet. Synagogor bevakas. Barn möts av glåpord på skolgårdar. Och alltför många tittar bort.

Det får vi inte göra.

Förintelsen började inte med gaskamrar. Den började med ord. Med avhumanisering. Med ett samhälle som accepterade hat som åsikt och våld som reaktion.

I Sverige kan vi inte stå passiva när antisemitismen breder ut sig. Kunskap måste ges vidare – som en fackla i mörkret. Kunskap om historien. Om antisemitismens mekanismer. Om människovärdets okränkbarhet.

Att minnas Förintelsen är inte bara att hedra de döda.
Det är att skydda de levande.

Sveriges Mångfald

Föreningen Sveriges Mångfald

För ett rättvisare samhälle

Minnet som fackla – mot antisemitismens återkomst

Andra inlägg

Välkommen

Nyhetsbrev