När blev svaghet ett skällsord?

Det finns ord som långsamt förändrar ett samhälle. Inte genom lagar. Inte genom revolutioner. Utan genom att steg för steg förändra hur vi ser på varandra. En gång talade vi om solidaritet, gemenskap och ansvar. I dag talar vi allt oftare om produktivitet, effektivitet och lönsamhet. Det är inte fel att uppskatta arbete eller företagsamhet. Ett samhälle behöver människor som bygger, skapar och utvecklar.

Men när produktivitet blir måttet på människovärde har vi tagit ett farligt steg.

För vad händer med den som inte längre kan prestera?

Den som drabbas av cancer.

Den som lever med en psykisk sjukdom.

Den som föds med en funktionsnedsättning.

Den som blir utmattad efter ett långt arbetsliv.

Den som förlorar sitt arbete när fabriken stänger.

Är deras värde mindre den dag de inte längre producerar?

Ingen människa är enbart summan av sin arbetsförmåga. Vi är föräldrar, barn, grannar, vänner och medmänniskor långt innan vi är anställda eller företagare.

Ett samhälle visar sitt verkliga ansikte när det möter människor som behöver hjälp. Där avgörs om vi ser dem som kostnader eller som människor med samma okränkbara värde som alla andra.

Inför valet borde den viktigaste frågan därför inte vara hur mycket vi producerar.

Den borde vara vilka vi väljer att vara när någon inte längre orkar bära sig själv.

För ett starkt samhälle är inte ett samhälle där ingen faller.

Det är ett samhälle där ingen lämnas kvar när någon faller.

 

// Sveriges Mångfald

27 juli 2026